Tillbaka i verkligheten...
... vilket fungerar dåligt som titel på detta inlägg då verkligeheten är exakt där jag befunnit mig på senaste tiden, allt blev så verkligt att jag var tvungen att fly drömmarnas land i stället...
Konstant i en veckas tid har jag blivit påmind om vilken dålig katt-mamma jag är, de korta stunder jag befunnit mig på hemmaplan har jag blivit påhoppad av Mr Cat som bestämt intagit sin plats som herre på täppan (läs: ovanpå mig) vart jag än befunnit mig. Sitter jag vid bordet och skriver för fulla muggar skuttar han så klart upp och lägger sig på mitt tangentbord. Sitter jag istället i soffan och skriver ska han promt lägga sig på min mage, låt mig påpka att han inte är någon liten katt och att jag är en ganska liten människa. Till och med inne på toaletten har han intagit sin plats genom att antingen lägga sig i tvättstället (han får knappt plats) eller försöka hoppa upp i mitt knä vilket inte uppsakattas av undertecknad. Jag förklarar detta beteende med att vi båda är familjekära Kräftor, vi är faktiskt födda på exakt samma dag också: den 7:e Juli.
En fight har simultant utspelat sig mellan mig och Mr Cat då det har blivit dags för hans årliga avmaskningskur. Pillren gillas så klart inte eftersom de har fel färg (är vita istället för kattmatsbruna) och tydligen luktar de konstigt trots att jag omöjligen kan känns någon konstig lukt av dem oberoende av hur länge jag försöker sniffa på dem.
Jag har gömt dem i tonfisken; fungerade inte!
Jag har försökt trycka in dem i hans mun; fungerade inte och gav mig bitsår på armarna!
Jag har försökt gömma dem bland torrfodret; fungerar inte för han äter upp alla små pebbles utan de två vita!
Jag har försökt rulla in dem i små rökta kalkonbitar vilket han brukar älska; en sniff på kalkonen, en idiotförklarande blick mot mig och sedan var det kört, fungerade alltså inte heller!
Vår lilla dust har du förvandlats till ett spel i uthållighet, jag ger mig inte och inte han heller, vet inte hur detta kommer sluta.
(någon ropade just malin malin malin utanför min dörr men när jag gick dit fanns ingen där, hm måste varit någon annan någon ropat på)
Jag hörde även tidigare idag steg på mitt tak, när jag nyfiket kikade ut genom altandörren ser jag två små pojkar som kommit på att det är roligt att springa runt på taken 7 våningar upp. Jag ringde genast störningsjouren som skickade upp någon att tala med dem. Man kan ju tycka att jag borde klättrat upp själv och skrämt livet ur de små liven genom en utskällning men jag lämnar detta till securitasvakten som snällt och fint patrullerar här uppe på min våning varje dag.
Mitt alterego stressmonstret har levt och härjat i två veckor men nu har det lagt sig för att vila i ett par dagar, stay tuned för återkomsten!
Just det: jag ahr även gaddat mig, senast jag satte bläck i huden var jag 18 år och gången innan det var jag endast 16.... nervös innan men det gick ju bra och gjorde inte lika ont som jag kom ihåg att det skulle göra.
I lådan kom han men insåg snart att han inte kunde komma ur utan hjälp...
Konstant i en veckas tid har jag blivit påmind om vilken dålig katt-mamma jag är, de korta stunder jag befunnit mig på hemmaplan har jag blivit påhoppad av Mr Cat som bestämt intagit sin plats som herre på täppan (läs: ovanpå mig) vart jag än befunnit mig. Sitter jag vid bordet och skriver för fulla muggar skuttar han så klart upp och lägger sig på mitt tangentbord. Sitter jag istället i soffan och skriver ska han promt lägga sig på min mage, låt mig påpka att han inte är någon liten katt och att jag är en ganska liten människa. Till och med inne på toaletten har han intagit sin plats genom att antingen lägga sig i tvättstället (han får knappt plats) eller försöka hoppa upp i mitt knä vilket inte uppsakattas av undertecknad. Jag förklarar detta beteende med att vi båda är familjekära Kräftor, vi är faktiskt födda på exakt samma dag också: den 7:e Juli.
En fight har simultant utspelat sig mellan mig och Mr Cat då det har blivit dags för hans årliga avmaskningskur. Pillren gillas så klart inte eftersom de har fel färg (är vita istället för kattmatsbruna) och tydligen luktar de konstigt trots att jag omöjligen kan känns någon konstig lukt av dem oberoende av hur länge jag försöker sniffa på dem.
Jag har gömt dem i tonfisken; fungerade inte!
Jag har försökt trycka in dem i hans mun; fungerade inte och gav mig bitsår på armarna!
Jag har försökt gömma dem bland torrfodret; fungerar inte för han äter upp alla små pebbles utan de två vita!
Jag har försökt rulla in dem i små rökta kalkonbitar vilket han brukar älska; en sniff på kalkonen, en idiotförklarande blick mot mig och sedan var det kört, fungerade alltså inte heller!
Vår lilla dust har du förvandlats till ett spel i uthållighet, jag ger mig inte och inte han heller, vet inte hur detta kommer sluta.
(någon ropade just malin malin malin utanför min dörr men när jag gick dit fanns ingen där, hm måste varit någon annan någon ropat på)
Jag hörde även tidigare idag steg på mitt tak, när jag nyfiket kikade ut genom altandörren ser jag två små pojkar som kommit på att det är roligt att springa runt på taken 7 våningar upp. Jag ringde genast störningsjouren som skickade upp någon att tala med dem. Man kan ju tycka att jag borde klättrat upp själv och skrämt livet ur de små liven genom en utskällning men jag lämnar detta till securitasvakten som snällt och fint patrullerar här uppe på min våning varje dag.
Mitt alterego stressmonstret har levt och härjat i två veckor men nu har det lagt sig för att vila i ett par dagar, stay tuned för återkomsten!
Just det: jag ahr även gaddat mig, senast jag satte bläck i huden var jag 18 år och gången innan det var jag endast 16.... nervös innan men det gick ju bra och gjorde inte lika ont som jag kom ihåg att det skulle göra.
I lådan kom han men insåg snart att han inte kunde komma ur utan hjälp...
Kommentarer
Trackback
