Jag blev charmad idag av en liten bebis ca 6-8 månader gammal.
Jag och en vän träffades för en lunch full av massa skitsnack och skaldjurssoppa med alldeles för lite skaldjur i (om inte sparris på något konstigt sätt kan ses som en skaldjurssläkting). Vid bordet bakom min rygg satt detta lilla barn med sin mamma, de mumsade båda lunch tillsammans och jag tänkte vad fint att man liksom kan luncha med sitt lilla barn alldeles själv utan att behöva en annan vuxen människa vid bordet att prata med.
När den lilla hade ätit färdigt gick något snett, hon förvandlades från ett sött litet leende barn till ett mycket upprivet skrikande barn. Jag lägger ingen värdering i detta och dömmer inte det lilla barnet för det eftersom det är vida känt hur vi alla har våra stunder/dagar av kasst humör. Problemet var att mina öron befann sig lite för nära den lillas mun eftersom den lillas mamma lade upp henne över axeln i sina desperata försök till att trösta det lilla livet. Jag kikade bak för att möta ett par stoooora blå ögon fulla av tårar, det var då det magiska hände, den lilla slutade skrika och började istället skratta när jag tittade bak. Hmmmm tänkte jag nöjt och började intala mig själv att "Malin du har verkligen bra hand om barn, allt du behöver göra är att sympatiskt snegla på dem", när jag sedan vände tillbaka ansiktet mot min lunchdejt började vansinnesskriket igen. Ni ser säkert mönstret, jag satt därefter och kikade bakåt för att roa den lilla medan min kära vän tvingades konversera med mitt bakhuvud.
På vägen hem visade sig min ego sida, den delen av mig som på något vis då och då trilskas med att få mig att tvivla på mig själv när jag som minst behöver det. Kanske det lilla barnet tyckte jag såg konstig ut och att det var därför hon skrattade, efter ca 10 minuters fundering kring detta insåg jag vilken idiot mitt ego är, denna lilla människa har ännu ej blivit infiltrerad av omvärldens fruktansvärda egocentriska fåfänga. Den lilla bebisen vet inte hur världen tycker att man ska se ut för att inte se rolig ut och hon skiter rent ut sagt i hur jag ser ut. Efter denna slutsats intalade jag mig istället att jag förmodligen ser väldigt snäll och sympatisk ut och att min tankekraft vilken inte utsöndrade irritation utan snarare förståelse för hennes lilla utbrott nådde fram till den lilla.

Idag har min dag berikats av en liten plutt som bestämde sig för att bekräfta mig som person, enligt henne duger jag till att skratta åt och det är mer än nog bevis för mig att jag duger till mycket annat också!