Måste förtydliga varför mina vårkänslor och förväntningar helt plötsligt infunnit sig, jag köpte tulpaner igår på hemköp. Fina fina tulpaner som nu sitter i köket och livar upp stämningen.
När jag handlar blommor handlar jag alltid i enlighet med min sinnesstämning, just denna dag (igår) var jag ganska trött och stressad när jag entrade Hemköp genom ett Åhlens fullt av människor. Jag åkte ner för rulltrappan och nästan direkt när jag kom in möttes jag av ett packe glada tulpaner, jag bestämde mig för att köpa ett knippe bestående av 10 fina glada blommor. Medan jag sökte efter det perfekta knippet (ni vet ett knippe som inte slagit ut helt, forfarande är knoppiga med jämna och fina stjälkar) snubblade jag över en liten ansamling i ett hörn av en hink som liksom blivit bakåt och nedtryckt av resterande tulpaner. Det stackars knippe jag talar om satt där halvt övertäckta av andra egoistiska blommor som liksom försökte ta över i deras försök att se så tillmötesgående ut som möjligt, i mina ögon gjorde denna orättvisa handling att de perfekta men orättvist agerande blommorna bara blev fula och motbjudande. Mitt hjärta började böla och jag var så klart tvungen att köpa mobb-offer buketten som var halvt utslagen med ojämna stjälkar och söndertryckta blad! Undrar om detta betyder att jag värnar om det som är annorlunda och ej accepterat av mainstream världen som perfekt eller önskvärt eller om jag på något sätt såg en del av mig själv i de söndertryckta bladen. Har alltid känt mig unik och annorlunda, men så har också alla andra människor i världen någon gång gjort. Alla är speciella på sitt eget lilla sätt och därför kan man inte gå runt och jämföra sig själv med alla andra utan bara acceptera att alla är olika. Trots denna insikt föll jag i fällan och började jämföra dessa mindre perfekta tulpaner (är ett sådant agerande medfött?) med de mer perfekta, som om det spelar någon roll.... Kanske det mindre perfekta knippet tulpaner faktiskt gillade att utmärka sig i jämförelse med alla andra, kanske de int alls var ledsna utan stolta över att vara annorlunda och väldigt bekväma i sin situation där i hörnet av hinken. (oj oj vilket predikande detta blev, jag ber om ursäkt det är vårkänslorna som talar) 
Måste dock slutligen erkänna att jag kände mig som en räddare av ett knippe tulpaner som om jag inte agerat räddare i nöden aldrig skulle nått så långt som de nu gjort; att pryda ett köksbord och göra mig glad!
Jag gav dem liksom ännu en anledning till att vara stolta över sig själva :) Genom att rädda tulpanerna räddade jag också mig själv och mitt humör. Mina nya vänner och inspirationskälla tulpanerna har givit mig vårlängtan och nu skiner solen utanför mitt fönster vilket känns underbart.
På grund av detta blev det igår natt heller ingen utstädning av irritation och jag kunde sova gott utan att tro att lortfläckarna i diskhon består av mitt eget befläckade humör, de små lortisarna fick sitta kvar till i morse!