Jobb hela dagen och sedan slapp i kväll. Har köpt en ny lila mössa, den är jättefin och gör mig glad varje morgon när jag får sätta den på huvudet. När jag kom hem från jobbat satte jag mig och skickade ut CV:n till Irland, USA, Australien, Kina och Tyskland (mkt produktivt Malin, bra jobbat!). På kvällskvisten tog jag en STOR öl tillsammans med jobbkompisar på sunk-haket Laughing Duck och sedan kollade jag på "Full Metal jacket" när jag kom hem.
Hm läskig film det där men vissa få delar bringar tillbaka minnen från lumpen och det är ju faktiskt underbart. Hade dock aldrig ett sexistiskt svin till befäl (eller förresten nästan trots att den personen inte var lika högljudd) men underbara svin fanns det gott om i försvarsmakten. Sådana där svin som vet att de egentligen är snälla och därför skiner snällheten igenom svinigheten. Svinigheten fungerar liksom som en skyddande hinna runt den mjuka mjuka snällheten som omöjligen har tillåtelse att skina igenom i armén. Trots detta såg jag glimtar av snällhet hos alla mina befäl, vilket ledde till att jag liksom började bry mig om dem och lydde deras order för att inte göra dem ledsna. Inte bara för inte göra dem ledsna men delvis, den andra delen av det hela bestod av rädsla för att göra fel vilket leder till att man gör ALLT för att befäl och kamrater skall tycka att man är duktig. Jag tror alla tänker så, man hjälper de som ahr det svårt men samtidigt gör man allt för sin egen skull, man vet att om någon annan i gruppen ej klarar av övningarna så kommer man själv och hela gruppen få skulden.
Där lär man sig teamwork och hela proceduren sitter i för resten av livet, när jag blir pressad eller utövar något som kräver uthållighet går jag in i "lumpen-mode". När jag väl befinner mig i "lumpen-mode" börjar jag styra upp mig omgivning, strukturera arbetet, kan omöjligen ge upp förrän jag stupar, blir mer fokuserad ju mer stressig situationen är och konstant pekar jag med hela handen.
Vad kan man lära av detta?: Jag är störd och skadad ha ha!