När jag var liten tyckte jag det bästa med våren var när grus började knastra under fötterna. Den lilla period när det blev barmark och gatsopare inte hunnit sopa gatan ännu. Då sprang jag alltid runt som en vilding och hoppade hopprep, hade springtävlingar, hoppade hage och lekte att jag var häst. Det var liksom perfekta förhållanden för att leka att man var häst då när gatorna fortfarande hade grus på sig, springande fötter fick ett hovliknande läte (eller i alla fall tyckte jag det).
Innan igår (då det snöade) fick jag en flashback till min barndom när jag gick ner för gatan mot centralen, det knastrade under mina fötter av grus och sand som låg kvar efter sandning och grusning utförd mitt i smällkalla vintern. När jag gick lät det precis som det gjorde när jag var liten och jag ville slänga datorväskan och galoppera ner för Vasagatan (hade dessutom klackar vilket ljudmässigt skulle varit toppen för ändamålet), personlig återhållsamhet och sociala begränsningar hindrade mig från att göra så tyvärr men oj vilken lust till galopp jag fick ha ha. Nu i efterhand kan jag känna att jag ångrar min återhållsamhet, att återhållsamheten liksom vinner över spontaniteten tycker jag är lite tråkigt när det gäller lyckliga känslor. Att alla är så inpräntade i hur man skall vara och hur man skall agera att de går miste om en massa utagerade lyckliga känslor, jag har alltid fått höra att jag måste försöka vara mindre spontan och tänka efter först. Men om man tänker efter då är ju stunden för alltid förstörd!
Jag inser så klart att vi inte kan ha en hoper galopperande hästmänniskor på Vasagatan (pga trafiksäkerhet, smala trotoarer och livsfarliga cyklar) men önskar ändå att jag hade en liten figur på rätt axel som ibland sa till mig att skita i vad alla andra tycker and just go for it!