De människor jag tänker på varje dag är de människor som för alltid etsat sig fast i mitt inre, de som lämnat ett så stort intryck att jag vägrar glömma dem. Dessa människor innefattar familj, vänner men även människor jag aldrig någonsin träffat. Man kan säga att var och en representerar en känsla, när jag känner för att känna den känslan tar jag hjälp av rätt person. Inspiration, kärlek, glädje, sorg, självinsikt mm. De har alla sin egen del, idag på morgonen bestämde jag mig för att berätta för en av den att hon skänker mig självförtroende när jag som mest behöver det och hon blev jätte glad! För finns det något bättre än att ge komplimanger till människor i sin närhet, komplimanger man verkligen innerst inne menar. Alla borde bli bättre på att berömma sin omgivning, jag vet i alla fall att jag måste bli bättre. Så lätt att fastna i det negativa och varför skulle man någonsin vilja fastna där? Kan liksom vara svårt att ta emot komplimanger ibland om man inte hör dem så ofta och bästa botemedlet mot detta måste helt klart vara att ge fler, men bara när man verkligen menar det. Jag tror det leder till en god cirkel där man oundvikligen kommer börja tänka i positiva banor gällande alla människor man möter och interagerar med, för att liksom inte riskera att missa en positiv tanke (potentiell komplimang).

Ska avsluta med ett litet uklipp från texten jag har en presentation about idag i skolan, den är skriven av en dam vid namn Lady Mary Wortley Montagu. Hon var en riktig banbrytare på sin tid och sådant som känns normalt för oss idag, att kvinnor tex ska kunna gifta sig för kärlek och ha sex med vem de vill, förespråkade också hon på sin tid (1689-1762). Jag tycker hon är stencool och hennes dikter/noveller/brev/texter är underbara.

The Lover: A Ballad

 

At length, by so much importunity pressed,

Take, (Molly), at once, the inside of my breast;

This stupid indifference so often you blame

Is not owing to nature, to fear, or to shame;

A am not as cold as a Virgin in lead,

Nor is Sundays sermon so strong in my head;

I know but too well how time flies along,

That we live but few years and yet fewer are young.

(...)